Att värdera sagor

Det är väl det svåraste med att skriva. Hur ska man värdera sina sagor? Språket går väl an, det går att kvantifiera. Karaktärsutvecklingen går också att peka på.

Men hur värderar man en idé, eller själva sagan? Hur vet man vad som är bra och dåligt?

Att litteratur är subjektiv gör inte saken lättare.

Vad är en bra saga?

Någonting jag gillar eller tycker är intressant behöver inte vara det för någon annan. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Så hur blir en saga bra då? Handlar det bara om att pricka in någonting som så många som möjligt diggar? Försöka skriva så populärt som det går? En nordisk deckare eller en bok om sin taskiga uppväxt?

Vad är poängen?

Hur värderas en bok som bättre än andra? Objektivt? Jag vet varför jag tycker att The Heroes är en av de bästa böcker jag läst, men det är bara min synpunkt. Den gör mig glad. Den underhåller mig.

Hur hittar man den formeln när man skriver? Hur avgör man vad som måste ändras för att den ska bli… bra?

Vem bestämmer det?

 

Dammiga gamla noveller

Häromdagen grävde jag mig allt djupare ner i den gamla byrålådan där jag begravt mina gamla noveller. Det blev himla dammigt.

Mycket är bortglömt och nästan nytt för mig.

Jag hittade min första trevande skräcknovell från tidig tonår, innan dess skulle jag snarare beskriva det jag skrev som Urban-fantasy/teen-angst. Bra skit, om du frågar mig. Skräcken har väl i och för sig alltid varit där på nått sätt.

Jag har alltid gillat de mörka, förvridna historierna, oavsett genre.

Det var i alla fall bra att läsa igenom de här gamla novellerna. Jag är en sån person som gärna går vidare när jag är klar. Kan arbeta på en bok i flera år men efter den är utgiven så har jag gått vidare till nästa grej istället. Det gamla intresserar mig inte så mycket.

Men det var faktiskt bra att stanna upp och läsa lite. Speciellt nu när jag inte minns de här verken, vissa är liksom mer än 15 år gamla. Det var som att upptäcka en ny författare, med likartad smak som min egen.

Jag fick faktiskt lite inspiration.

Ibland är det bra att stanna upp, antar jag, och reflektera över hur man hamnat där man är idag.

 

Musik och skrivande

Musik har alltid varit viktigt för mig. Jag är en känslomänniska och musik är som en adrenalinspruta rakt in i känslocentret. Det är mitt heroin.

Jag har hört andra säga att de inte kan skriva när nån sjunger för att deras fokus sviktar då. Själv brukar jag ha musik, teve och katt igång när jag skriver. Det är mer verklighetstroget.

Det finns några band som lämnat väldigt starka avtryck på mitt skrivande. Tänk då på att jag skriver skräck. Döm mig inte.

Slipknot

En av mina första musikaliska förälskelser. Det bandet jag lyssnade på när jag var ung, ung tonåring och bröt mig loss. Fortfarande ett band jag lyssnar på. Jag skaffar alla deras skivor och förvånas varje gång hur bra de fortsätter att vara. De var också den första spelningen jag gick på för länge, längesen.

Bästa låtar:

• Wait and bleed
• Spit it out
• My plague
• Gently
• Before I forget

Metallica

Min andra riktigt stora musikaliska kärlek skulle man kunna säga. Jag var äldre, sexton eller sjutton tror jag, när en kompis sa åt mig att lyssna i hans hörlurar. Och där väntade Metallica – Disposable heroes. Deras instrumentala Call of Ktulu (den stavas så) kan vara bland det mörkaste du kan höra. Det låter verkligen som novellen den är baserad på.

Bästa låtar:

• Call of Ktulu
• Master of puppets
• Harvester of sorrow
• Disposable Heroes
• Fade to black

Månegarm

De här kom senare, när jag var i tjugoårsåldern. De blandar hårdrock och folkinstrument. Det blir en riktigt fin blandning. Älskar kontrasten mellan det hårda och det mjuka.

Bästa låtar:

• Hemfärd
• Hervors Tarv
• Mina fäders hall
• Hordes of Hel
• Eternity Awaits

Kampfar

Måste ha varit 30+ när jag hörde dem första gången. Det är black metal med melodi, min favorit. Sångaren gör så mycket grejer med sin röst. Det blir mer än bara skrik, så mycket mer. Stämningen i deras musik är otroligt mörk och stämningsfull. Så sjukt bra.

Bästa låtar:

• Ophedian
• Tornekratt
• Mylder
• Kujon
• Gloria ablaze

 

Nordiska skräckväsen

På det sättet är vi bortskämda här uppe. Det finns så mycket intressanta väsen som passar sig för skräck. Nästan som att den nordiska naturen är kall, karg och mörk, och mer skräckinjagande än vacker.

Det finns bra varelser i andra mytologier också, exempelvis slavisk mytologi har massor med godbitar som rusalka eller vodjanoj, men jag gillar den nordiska bäst. Kanske är lite partisk där, men de trasiga varelserna som gömmer sig där ute i de gamla skogarna får igång min inspiration.

Jag undvek att ta med tomtar, även om min bok Skuggvakt använder dem så är min bedömning att jag nog verkar vara en av de få som sett skräcken där.

Troll

Min favorit av varelserna från den svenska gamla folktron, troligtvis. Det är någonting magiskt över trollen. Stora, farliga varelser som sluter oheliga förbund med folk. De är trollkunniga och stjäl barn. Varför stjäl de barn? Vem vet, men det finns massor med intressanta idéer där.

För mig har alltid John Bauers tavlor av trollen dominerat min bild av dem. De ser inte lika dumma och klumpiga ut där, utan som mystiska naturvarelser. Mosstäckta och uråldriga. Mer hemlighetsfulla än korkade.

Men det är bara min tolkning.

Maror

En kvinnovarelse som red sovande människor och gav dem mardrömmar (därav namnet). Jag ser framför mig en trasig skuggvarelse som livnär sig på andras lidande och skräck. En svarthårig vålnad med utmärglade kinder.

Dessutom är det alltid obehagligt med någonting som bara kommer smygande när man sover. Dold i mörkret.

Perfekt varelse för lite skräck.

Skogsrå

Även här en kvinnovarelse som lever ute i skogen. Har enligt sagorna ett hål i ryggen, som gammal bark. Hon lurade ut folk i skogen och, kvalificerad gissning, åt upp dem. Eller förförde dem brukade väl också vara vanligt.

Det finns ju också bergsrået och andra typer av rån, men jag har fastnat för skogsrået. De är coola.

Näcken

En naken man som hänger i vattnet och spelar fiol. Lockar ner folk i vattnet och dränker dem. Jag menar. Det bara osar skräck där. Jag tänker mig en blå-blek, mager figur som är lite oljig och känns frusen. Mer död än levande.

Han väntar nere i vattnet.

Älvor

Små spöklika varelser som kommer flytande genom mörkret. Ensamma små ljus som lockar folk i fördärvet. Känns mer som vålnader än någonting annat. Jag ser framför mig att det är deras mängd som gör dem farliga, att de överrumplar en och tjattrande äter upp en levande.

Uppenbarligen som gjort för skräck. Jag menar, jag använde mig själv av dem i Svartkonst. Där kommer de krypande genom mörkret. Mer som skadedjur än någonting vackert.

Underbart.

 

2019 – en kort sammanfattning

Det som varit bäst:
Nytt jobb! Alla resor till platser jag tycker är intressanta.

Det som varit sämst:
Mycket stress och annat.

Intressanta händelser under 2019:
Nytt jobb, båda gångerna. Övernattning med 12 andra skräckförfattare på hemsökta Aspa herrgård. Vinst i Mannen med den gula rockens och Novellix novelltävling. Bilresa i norraste norden. Första flygresan på tio år.

Bästa nya låten som jag hörde:
Kampfar – Ophidian. (Kampfar har koll på sin skit. Älskar deras black metal med tyngd och dynamiskt skrik. Har lyssnat sönder den här låten i år, men den blir inte sämre.)

Bästa nya boken som jag läste:
Charles Stross – The Rhesus Chart. (Laundry-serien har jag läst länge. Den har en underbar blandning av humor och mörker. Älskar den. The Rhesus Chart utforskar Stross version av vampyrer. Riktigt bra.)

Bästa nya filmen som jag såg:
A star is born. (Fick den här filmen rekommenderad av en vän. Hade nog inte tittat på den själv annars, men jag är glad att jag gjorde det. Alkohol, mörker och musik. Allt som gör en bra film.)

Bästa nya spelet som jag spelat:
Emily is away too. (Jag var sjukt imponerad av hur det här spelet lyckades fånga en känsla, en känsla av att bry sig. Jag brydde mig verkligen om karaktärerna. Otroligt välskrivet.)

Böcker jag läst (som jag minns):
Terry Pratchett: Hogfather.
Charles Stross: The Rhesus Chart, The Annihilation Score.
Cormac McCarthy: No Country for old men.
Liu Cixin: The Three-body problem.
KG Johansson: Biotika.
Kristina Hård: Kleptomania.
Karin Tidbeck: Lussiferda.

Spel jag klarat av:
Phantasy star 4 (igen)
Resident Evil 2 – Remastered
So obscure;
Disgaea 5
Might and magic 6
Antihero
Emily is away
Emily is away too
Queen’s Wish: The Conqueror

Vad jag själv producerat 2019:
1 stycke thriller – 50 sidor.
1 stycke skräck – 50 sidor.
1 stycke fantasy – 300 sidor.

 

Gott nytt årtionde – 2020!

Vad gjorde jag förra gången det var nytt årtionde?

Jo, just det! Jag hade nyårsfest med mina närmaste vänner och delade ut en självpublicerad bok som jag precis fått hem. Trollsken. På många sätt och vis en fantastisk bok, och på många andra inte.

Det här året kommer jag att skåla in på en hemlig fest som jag kommer få adressen till under nyårsaftonen. Spännande. Prövade det förra året och var mycket förvånad och nöjd med resultatet. Hoppas i år blir lika bra.

Nu höjer jag min kardemummacider till årtiondet som varit och säger tack för mig, den här gången!

 

2010-talet. En reflektion över mitt årtionde av skräck.

Jag debuterade som skräckförfattare 2011. Det är snart tio år sedan. Är inte det sjukt?

När nyårsafton närmar sig börjar jag ofta reflektera över året som gått. Vad som har hänt. Hur jag har utvecklats. Det är intressant att faktiskt stanna upp och uppmärksamma allt som hänt och vad man gjort.

Jag tänkte inte ens på att det i år är slut på hela årtiondet. Det känns lite… snopet. Nästan som att tiden gått lite för fort fram.

Den personen jag var i början av 2010 är en annan filur än den jag kommer vara i början av 2020, vilket kanske är naturligt, men det är ändå värt att reflektera över sin utveckling. Det kanske är orättvist att ställa upp dem mot varandra, men det kan ändå vara bra.

Under början av 2010 var jag kedjerökande, arbetade under själadödande förhållanden hos en välkänd butikskedja, hade inget slutbetyg från gymnasiet, inga pengar, bodde där det gick och hade noll framtidsutsikter. Jag hade precis tryckt upp mitt första bokmanus själv och sålde till vem som än ville ha, men jag tror inte jag lyckades sälja mer än max 20 exemplar, om ens det. Mitt liv var vid en rätt låg punkt.

Det var där årtiondet startade.

Nu tio år senare är jag på en annan plats, en mycket bättre plats, tack vare envishet, driv och mycket tårar. Det har inte varit en lätt väg, men jag tog mig fram genom den ändå.

Under 2010 började jag plugga vidare på komvux. Det tog ett tag, men gick ändå. Tidigt 2011, när jag var 24 år gammal, fick jag ett erbjudande av ett förlag om att publicera mitt bokmanus för Skuggvakt. Det räddade mig.

Under 2010-talet har jag gett ut följande verk:

Romaner:
– Skuggvakt (2011)
– Svartkonst (2014)

Noveller:
– Viskningar på dagis (2011, publicerad på Skräckvåg)
– Tvättstugan (2012, andraplats i Skrivas fantastiknovelltävling)
– Under vattnet smeker vinden (2013, novellsamling, Översinnlig njutning)
– Där mina rötter blir aska (2013, eBok)
– Den hängda mannen (2013, förstaplats i Skrivas fantastiknovelltävling och publicerad i tidningen Sirius B – broj 16)
– När hundvalpar dör (2014, novellsamling, I varje ångetag)
– Att skratta utan tårar (2015, novellsamling, Svenska spöken)
– Spår i snön (2019, vinnare i Mannen med den gula rockens och Novellix novelltävling)

Utöver det har jag skrivit en massa bokmanus i alla möjliga genres. Det som fångat min uppmärksamhet för stunden har jag utforskat. Tusentals sidor av text och jag har lärt mig någonting från varje sida.

Jag har även, parallellt med skrivandet, gått klart skolan och fått ett jobb som stimulerar mig där jag får betalt för att skriva mycket. Det är sweet. Slutat röka gjorde jag även där någonstans på vägen.

Folk har försvunnit från mitt liv, men andra har kommit in. Jag har lärt mig att acceptera och bejaka förändringar som någonting oundvikligt och positivt. Ingenting kan vara likadant för evigt, då tappar det sin charm och poäng. Det finns så mycket som man missar om man bara står kvar på samma plats. Där stagnerar man.

Årtiondet slutade bättre än det började, eller i alla fall annorlunda. Jag är stolt över allt jag lyckats prestera under de här tio åren. Det är mer än jag hade trott.

Här är lite helt subjektiva bedömningar över grejer som jag just nu tyckt varit bäst under de här tio åren.

Bästa böckerna.

• Joe Abercrombie – The Heroes (1a)
• Charles Stross – The Jennifer Morgue
• Terry Pratchett – The Wintersmith
• Nathan Long – Bloodforged
• William King – The Queen’s Assassin
• Anne Rice – Vampyren Lestat
• George RR Martin – Kungarnas krig
• Joe Hill – NOS4R2

Bästa filmerna.

• Dredd (1a)
• Riddick
• Vittra
• Pacific rim
• Rare Exports
• Don’t be afraid of the dark
• Warcraft
• Command Performance
• A star is born

Bästa låtarna.

• Kampfar – Tornekratt (1a)
• Powerwolf – Killers with the cross
• Svartanatt – Demon
• Säkert! – Skadat exemplar
• Månegarm – Hemfärd
• Ninja sex party – Danny don’t you know
• Sabaton – En livstid i krig
• Slipknot – Not long for this world
• Thyrfing – Kamp

Bästa spelen.

• Demon’s souls (1a)
• Danganronpa
• Icewind dale 2
• Paper Mario – The Thousand-year door
• Mass Effect 2
• Avernum – Escape from the pit
• Tyranny
• Dawn of war 2
• Odallus – the dark call
• The Last Guardian
• Octopath Traveler

Hur kommer nästa årtionde att vara? Ingen aning. Jag försöker inte planera så mycket, utan bara ta det som det kommer.

Det blir nog bra.