Läskig Halloween!

Då var det dags igen!

Jag diggar Halloween. En fantastisk högtid, speciellt eftersom den egentligen inte har någon förankring i Sverige, så jag får göra vad jag vill och göra det hela veckan istället för bara en enda liten dag. Eller… egentligen kommer jag att göra det som jag ändå gillar att göra bäst.

Jag kan fira genom att titta på blodiga saker på Netflix och käka godis. Mums!

Nya säsongen av Castlevania har släppts, så den kommer att avhandlas. Annars har jag plöjt igenom den nya serien om Sabrina – tonårshäxan. Den var klart mörkare än den gamla, även om jag minns att jag gillade den också när jag var yngre. Den nya var blodigare och riktigt underhållande.

Tillbaks till skräcken!

 

Annonser

Utlottning av Skuggvakt och Svartkonst

Just nu pågår en utlottning av Skuggvakt och Svartkonst. Mina två skräckböcker om älvor och tomtar. Jag kan varmt rekommendera båda för den som gillar skräck med nordiskt tema och struliga karaktärer.

Utlottningen är på Facebook på sidan Nordisk Folktro.

 

Margit Sandemo

Jag läste precis att Margit Sandemo har dött. För några år sedan träffade jag henne på en bokmässa och hann få en signering, trots att jag egentligen var försenad till eventet. Men när jag förklarade att jag stått och sålt böcker på mässan och därför inte hunnit dit i tid så var det lugnt.

Hon tyckte det var kul att jag skrev skräckböcker.

När jag var liten fanns det en bokhylla hos min mormor och morfar som var fylld med Sagan om isfolket-böcker. De var så många och hade alla intressanta omslag som fick en nyfiken på dem. När jag spenderade en sommar där och var uttråkad så började jag läsa, mitt i serien. Jag tog den boken som verkade mest spännande, en med demoner och fallna änglar.

Den var riktigt bra, men inte lika bra som den första boken i serien som jag till slut läste när jag kände att jag inte riktigt hängde med i den övergripande handlingen.

Det är bra minnen, att vara ute i skogen, uppkrupen i en gammal fåtölj och läsa om magi, sex och pestsmittade städer.

Tack för allt Margit.

 

Läst klart: Jonathan French – The Grey Bastards

Jag har varit i Norge. Det är ett land, ligger en liten bit västerut. Mycket fjäll, mycket fjordar. Det är väl egentligen inte så relevant, men jag sträckläste halva den här boken när jag låg på ett hotell i Valldal och hade vackra fjordar, och regn, utanför fönstret.

Boken var så bra att jag knappt kunde lägga ifrån mig den.

Så vad tyckte jag?

Mycket. Jag hade, om jag ska vara helt ärlig, rätt låga förväntningar när jag köpte boken. Misstänkte att det bara var en sådan där bok som folk hyllar, ja, bara för att. Majoritetens smak lämnar ofta mycket att önska, har jag noterat. Människor gillar att bli lite galna när någonting blir populärt.

Den här boken däremot var riktigt bra. Det är ett snabbt, trevligt flyt i språket och handlingen dundrar fram som ett vildsvin på språng. Lite klassisk fantasy, lite brutal humor och lite mörker. Språket är skitigt och jag gillar det.

För den som inte vet så handlar boken om halvorker som rider runt på vildsvin, ungefär som bikergäng, fast i en fantasyvärld. Det är allt du behöver veta, det räcker bra så.

Karaktärerna då?

De var lika skitiga som handlingen. Alla är brutala halvorker med rå, aggressiv humor och personligheter som matchar deras hårda liv. Huvudpersonen, Jackal, var väl den minst intressanta, men han var bättre än många andra huvudpersoner jag läst om i fantasyböcker. Han växer under historiens gång.

Boken lyckades också få mig att bry mig om de olika vildsvinen som bökar omkring längs sidorna. Det är imponerande.

Avslutningsvis då?

Den här boken är självutgiven, från början, sedan fick den ett större förlag. Vilket jag tyckte var intressant. Det är en sådan absurd idé, att fokusera en hel bok på halvorker (inte den mest populära, eller klassiska fantasyrasen) och att ha upplägget att presentera dem som bikergäng, att den nog bara skulle ha kunnat slinka ut på marknaden på indie-sättet.

Det känns lovande för framtiden.

Både musik, film, serier och dataspel har tjänat på internet och de möjligheter som det öppnar upp för alternativa skapelser. Där finns de intressantaste upplevelserna jag haft inom framförallt spelindustrin de senaste åren.

Förhoppningsvis följer bokbranschen skrikande och gråtande in i 2000-talet någon gång också.

 

Varför jag inte skriver så ofta längre.

De senaste åren har jag haft mindre tid att skriva. Orsakerna till det är många, för många för att alla nämnas här. Men lite kortfattat så har jag bland annat börjat arbeta mer, och jag gillar mitt jobb, ja, och att få pengar, så då får skrivandet hamna i skymundan. Jag har även andra typer av projekt som nått mer framgång än mitt renodlade skrivande och då fått högre prioritet. Även personliga orsaker har påverkat. En längre sjukdom, vilket jag nämnt då och då här, som drabbat en person nära mig.

Många faktorer som alla gjort att skrivandet fått hamna på sparlåga. Jag har gjort några försök att producera olika texter, men det har inte blivit riktigt bra. Har inte haft tid för något slags förarbete, utan har bara satt mig och skrivit handlingen spontant. Då tappar jag lätt bort mig och går i cirklar.

Inte bra.

 

Både Skuggvakt och Svartkonst, och alla mina publicerade noveller för den delen, har skrivits med grova handlingar klara, från start till slut. De behöver nödvändigtvis inte följas slaviskt, men den strukturen har ändå gett handlingarna en logisk följd som gjort dem bättre, enligt mig.

Skrivande tar tid, sådan tid som jag inte tagit mig tid till. Inte längre. Ibland blir det så. Allt handlar om att prioritera och jag har inte kunnat prioritera mitt skrivande längre, inte baserat på vad det ger mig.

Jag får se hur jag gör i framtiden. Det finns några historier som jag börjat peta lite på, speciellt nu under min ledighet, historier som behöver bearbetas innan jag kan skriva dem.

Historier som behöver tid.

 

Läst klart: Joe Hill – The Fireman.

Joe Hills böcker brukar vara bra. Jag menar, jag älskar Hjärtformad ask och Horn är grymt bra. Ändå så har jag problem att traggla mig igenom dem.

Det kanske beror på att han, som sin pappa, har en tendens att dra ut på sina historier lite för länge. Faran med att få betalt per ord.

Hans senaste bok heter The Fireman.

Så vad tyckte jag?

Början var bra och slutet också. Mitten däremot. Den var seg. Runt 200 sidor hade kunnat kapas rakt av.

Den var inte läskig, alls egentligen, vilket var lite av en besvikelse. Jag tycker bättre om hans skräckhistorier, som Hjärtformad ask eller Vålnader. De var obehagliga att läsa.

Den här var lite för seg.

Karaktärerna då?

De var bra, men det kändes inte som att de fick så stort utrymme med tanke på mängden sidor. Hade hellre haft mer fokus på de karaktärerna som boken handlade om. Ett par av dem kändes lite bortkastade också, som att de byggdes upp bara för att försvinna helt plötsligt.

Avslutningsvis då?

En helt okej bok, men alldeles för lång. Läs hans andra böcker istället.

 

Trevlig nationalafton!

Jag ser ingen poäng i att fira nationaldagen. Hur, liksom? Nationalaftonen däremot! Den borde vara självskriven för att firas, med en skön röd dag att vila ut på efteråt. Dessutom ligger det bättre i munnen.

Nationalafton.

Smaka på den.

Jag röstar för att den ska firas med grillning, en sjö i bakgrunden medan solen går ner, lite (eller mycket) öl och naturligtvis slipstvång.

Så trevlig nationalafton!