Läst klart: Gherbod Fleming – Nosferatu (Dark Ages, Clan Novel #1)

Jag har en speciell plats i mitt kalla lilla hjärta för spelet Vampire: Bloodlines. Det utspelar sig i samma rollspelsvärld som den här boken, Vampire – the Masquerade. Det här är första boken i serien av 13 böcker som följer en huvudperson från varje vampyrklan i rollspelet.

Coolt.

Så vad tyckte jag då?

En intressant bok, som följer ledarna för nosferatu-vampyrerna i Konstantinopel under medeltiden. Staden håller på att bli belägrad av korstågsriddare som inte orkade åka vidare till Jerusalem, utan anföll Konstantinopel istället. Det är en väldigt mörk bok, vilket jag gillar.

Också en hel del inre dialoger från huvudpersonen som har en del filosofiska diskussioner med sig själv.

Och karaktärerna?

De är helt okej. Det är mest fokus på huvudpersonen. Alla andra karaktärer har gömda agendor och ingen går att lita på. Så som det ska vara.

Avslutningsvis då?

Jag var lite förvånad över valet att börja serien med nosferatu, som är de förvridna, trasiga vampyrerna som kryper omkring i kloakerna. Att huvudpersonen är en djupt troende kristen som har en existentiell kris över sin tro, är också inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Fast det fångar det mörka och underliga i rollspelsmaterialet, så jag diggar det.

Modigt.

Glad pandemipåsk!

Inte för att jag har särskilt bra koll på när man firar påsk. Lördagen? Kanske. Oavsett så får du ha en glad pandemipåsk! Vad kan bli bättre än lite sjukdomar och annat gött för att fira in våren? Är det därför vi firar påsk? Kanske. Säkert. Jag orkar inte googla.

Jag firade påsk med påskgodis, lite Zelda: A link to the past, god mat, lite poker och färdigpackade påskägg.

Jag har tid för vaccinering nu i påsk också. Det ska bli spännande. Hoppas jag inte blir en zombie.

Läst klart: William Gibson – Neuromancer

Det här är väl boken som startade cyperpunk genren, så som jag förstått? Och det är definitivt en cyberpunk-bok, ända in i märgen. Vilket är en genre som jag själv gillar, även om det mer handlat om filmer eller spel.

Så vad tyckte jag då?

Jag förstår varför den blivit så stilbildande som den blivit. När jag läste den så kunde jag känna igen så sjukt mycket både från olika filmer eller spel som uppenbarligen lyft en massa direkt från den här boken. Vilket var intressant.

Boken har ett sjukt högt tempo och använder mycket slang, så det är lite svårt att hänga med ibland, men det får en å andra sidan att verkligen sugas in i den brutala världen. Jag gillade den, men det var inte en lätt bok att hänga med i.

Och karaktärerna?

Karaktärerna var alla halvkriminella, pundande as som backstabbar sig fram genom den här korrupta cyberpunk-världen. På många sätt så är världen i sig också en karaktär, som ett stort onämnbart monster som slukar upp själarna som försöker kravla sig fram på smulorna längst ner i botten.

Avslutningsvis då?

Det är en väldigt speciell bok. Gillar du cyberpunk så är det här grunden, mallen som allt det andra bygger på, men den är nog inte för alla.

Läst klart: Paul Brannigan & Ian Winwood – Birth School Metallica Death, Volume 1: The Biography

Jag brukar inte läsa biografier. Men, jag menar, det finns alltid undantag.

Metallica är ett av mina favoritband. Började lyssna på dem i början på gymnasiet när en gammal vän till mig räckte över den ena av sina hörlurar och bara ”du måste lyssna på det här”, vilket var Disposable Heroes av Metallica. Så här i efterhand så hade han ju helt rätt. Jag var tvungen att lyssna på det där.

Så vad tyckte jag då?

Det var en bra bok. Kul att läsa om bakgrunden till ett av de största hårdrocksbanden i historien. Jag kände till en del sen tidigare, men långt ifrån allt.

Det enda sega var några partier där författarna till boken kom in med sina egna reflektioner och åsikter om saker. Vilket jag kunde bry mig mindre om. Det är inte deras biografi jag är här för att läsa. Mer historier från bandet, tack.

Och karaktärerna?

Verklighetstrogna.

Avslutningsvis då?

Jag kommer nog inte skaffa uppföljaren som handlar om när de blivit jättestora. Inte lika intressant, tänker jag. Men den här boken var helt klart läsvärd om man är inne i hårdrock.

Läst klart: Stephen Graham Jones – Night of the Mannequins

Vad är det här? En skräckbok? Vad är det som händer!?

Det var ett tag sedan jag läste en renodlad skräckbok, även om jag läst en del böcker med skräckelement i dem. Den här faller definitivt in under kategorin skräck.

Det är en bok som handlar om ett par kids som hittar en skyltdocka ute i ett träsk. De tar med sig den hem. Några år senare börjar folk dö.

Så vad tyckte jag då?

Jag gillade boken. Det var ett bra flyt i språket och det gick fort att ta sig igenom den. Handlingen gick från skrämmande till riktigt obehaglig. Boken var sjukt avskalad, till skillnad från Stephen Kings monsterklossar som man annars kanske är mer van vid när det kommer till skräck. Det funkade bra här.

Och karaktärerna?

Det är mest huvudpersonen vi får följa. Det är hans perspektiv och hans tolkning av karaktärerna runt honom. Men han funkar bra. Mycket i boken står och faller på att han fungerar som berättare, vilket han också gör.

Avslutningsvis då?

En tight liten skräckbok. Jag kan varmt rekommendera den.

Läst klart: Scott Lynch – Red Seas under Red Skies

Det här är den andra delen i Gentleman Bastards-serien, där the Lies of Locke Lamora är den första delen. Jag läste den förra året och tyckte den var top notch. Nu var det dags för uppföljaren.

Så vad tyckte jag då?

Det är en mörk fantasy-serie som handlar om tjuvar. Vad finns det inte att gilla?

Den här delen i serien handlar om pirater, vilket är lite annorlunda än förra delen, även om även den förvisso utspelade sig runtomkring vatten. Jag diggade även den här boken! Det är bekant, men lite annorlunda. De måste hitta på olika planer för att stjäla eller överleva, som misslyckas på vägen och måste improviseras. Bra grejer.

Och karaktärerna?

Locke och Jean är likadana som förra boken. Deras relation är kul att följa, även om de är rätt lika från förra boken. De nya karaktärerna är bra. Jag började bry mig om vissa av dem. Speciellt piraterna är roliga.

Avslutningsvis då?

Gillade du första boken lär du gilla den här. Det är mer av samma, plus lite pirater. Den perfekta uppföljaren!

Läst klart: Patrick Rothfuss – The Name of the Wind

Här är en bok som jag planerat att läsa länge och äntligen faktiskt tagit mig igenom. Jag vill minnas att jag läste prologen för en massa år sedan, men jag kom inte längre än så då.

Jag har läst mycket gott om boken. Den verkar ha blivit en modern klassiker. Efter att ha läst den så kan jag köpa det. Boken är klassisk fantasy, med en cool värld och huvudperson som tvingas ut i världen efter en tragisk händelse.

Så vad tyckte jag då?

Det var en bra bok. Lite lång, men det är helt i linje med klassisk fantasy, så jag ska inte klaga. Jag gillar den här typen av fantasy och det är mysigt att gräva sig ner i den igen. Gillade speciellt delen när han kommer till typ Hogwarts och drygar sig med lärare.

Och karaktärerna?

Kvothe är en helt okej huvudperson, lite naiv ibland, men å andra sidan så ska boken föreställa hans version av vad som hänt i hans liv, vilket uppmärksammas på ett kul sätt när hans kompis påpekar att han beskriver alla kvinnor som den vackraste i världen. Alltid kul med en opålitlig berättarröst. Ibland beskriver han saker lite väl länge, men det är i linje med hans karaktär, så fine.

Bikaraktärerna är kul också, även om det inte direkt var någon som fastnade så här i efterhand. Hon lånehajen var härligt spydig, men jag kommer inte ihåg vad hon heter.

Avslutningsvis då?

En bra fantasybok. Den bästa klassiska fantasyboken jag läst på ett tag. Den gjorde tillräckligt mycket annorlunda för att kännas modern. Jag kan rekommendera den. Boken var mysig.

Om att strukturera upp sina skräckberättelser

Jag är i grunden en rätt ostrukturerad figur. Vilket många jag känner nuförtiden skulle finna mycket förvirrande. Det beror på att jag successivt lärt mig vikten av att strukturera upp min skit. Vilket börjat med andra delar av mitt liv, där jag noterade att det blev lättare om jag började strukturera och organisera allting. Det minskade tidstjuvarna.

Av någon anledning så såg jag inga paralleller till mitt skrivande, utan fortsatte som jag alltid gjort, med en enkel wordfil och en massa notepads utspridda överallt. Tills jag under senaste året prövat lite olika metoder för att organisera mig.

Det började med att jag googlade efter något program som skulle kunna hjälpa mig få struktur på mina skräckberättelser, men jag kände mig osäker på vad som var bra, och dessutom kostade de flesta av programmen pengar. Jag var inte supertaggad på att köpa någonting innan jag prövat det, och jag hade heller ingen lust att spendera min fritid med att testa olika program.

Men när jag googlade så hittade jag en bokblogg där det var någon som hade ett mappsystem med olika wordfiler i en enkel struktur. Både gratis och enkelt! Ja tack! Så jag prövade det. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad bloggen hette, och jag gjorde lite egna ändringar för att det skulle passa mig, men systemet funkade rätt bra, tycker jag, så här i efterhand.

Viktigaste skillnaden var att skriva berättelsen i olika wordfiler, inte en enda lång klump, som jag brukat. Det gjorde det lättare att ändra, flytta runt, etc.

Jag gjorde också en visuell tidslinje, och som en storyboard i powerpoint, där varje kapitel var kort sammanfattat. Det gjorde att jag lätt kunde hitta vart allt var och vad som faktiskt stod där. Top notch!

Sen hade jag lite biografidokument och sånt, så jag bättre höll koll på fakta från boken.

Det underlättade faktiskt och jag tycker det är lättare att komma tillbaka och skriva, men också framförallt att redigera, vilket jag alltid tyckt varit segt. Därav vikten med att alltid strukturera upp sin skräck! Vad är läskigare än lite organiserad struktur?

2020 – en kort sammanfattning

Det som varit bäst:
Jag har skrivit på olika kontrakt som kanske leder till bra grejer 2021.

Det som varit sämst:
Corona, så klart.

Intressanta händelser under 2020:
Älgvandringen som livesändes på teve var grym. Jag var med och lyckades genomföra NaNoWriMo. Jag fick tillbaka mitt lässug, vilket var trevligt. Jag var och åkte på vildmarksvägen i Jämtland/Västerbotten. Jag har ordnat för en ny lägenhet i början av nästa år, en ny arbetsplats och en massa annat nytt. Förhoppningsvis blir det en nytändning.

Bästa nya låten som jag hörde:
Immortal – Tyrants. / Kampfar – Huldreland (Immortal är ruskigt bra liveband, med grym energi. Tyrants var en brutal låt som jag såg en liveinspelning av. Jag hörde Kampfars låt Huldreland för första gången också. De gör alltid bra grejer, även denna gång.)

Bästa nya boken som jag läste:
Joe Abercrombie – A Little Hatred / The trouble with peace. (Inte helt otippat. Abercrombies böcker är alltid bra. Det är få böcker som får mig att vilja vända på bladen mer än hans vuxenböcker. De var ruskigt bra, båda två. Kan knappt vänta på del 3.)

Bästa nya filmen som jag såg:
Into the Spider verse (Råkade snubbla in på den i på Netflix. Den var riktigt rolig. Jag skrattade högt många gånger, vilket jag inte brukar göra med filmer.)

Bästa nya spelet som jag spelat:
Terminator: Resistance. (Det här var en överraskning för mig. Hade aldrig hört talas om att ett sånt här spel var på g. Att den dessutom knöt an till de gamla filmerna var ännu mer överraskande. Stämningen är otroligt bra. Världen otroligt välbyggd och handlingen tight. Lätt årets bästa spel. Det hade liknande spelmekanik som Fallout-spelen, fast mycket kortare, vilket jag bara ser som positivt.)

Böcker jag läst (som jag minns):
Terry Pratchett: Hogfather.
Jonathan French: The True Bastards.
Clive Barker: Cabal.
Joe Abercrombie: A Little Hatred, The Trouble with Peace.
Terry Brooks: Sword of Shannara.
Niklas Natt och Dag: 1793.
Scott Lynch: The Lies of Locke Lamora.
Nicholas Eames: Kings of the Wyld.
Natsuo Kirino: Real World.
K.J. Parker: Sixteen ways to defend a walled city.
Charles Stross: The Nightmare Stacks.
Robert Harris: Imperium.
Simon Scarrow: Druiderna.
Jim C. Hines: Terminal Alliance.

Spel jag klarat av:
Shannara (igen)
Unavowed
Might and magic 7
Terminator: Resistance
Toymaker – Prologue (igen)
Shadow Tactics
Desperados 3
Baldur’s Gate – Enhanced edition (igen)
Planescape Torment – Enhanced edition
There is no game: Wrong dimension

Vad jag själv producerat 2020:
1 stycke fantasy – 50 sidor.
1 stycke skräck – 170 sidor.
1 stycke skräcknovell.
1 stycke skräcknovell.
1 stycke skräcknovell.
1 stycke fantasynovell.

Gott nytt skräckår! Hej då 2020!

Det här året har verkligen varit ett riktigt skräckår, med konstant paranoia krypande i bakhuvudet och en smitta som hållit världen fångad. Det hade kunnat bli en bra bok. Kanske. Lite långtradig och en aning för vemodig kanske. Folk brukar inte gilla pessimistiska böcker. De är väl för verkliga, antar jag.

2021 kommer med största sannolikhet fortsätta på samma tema. Ändå. Det är skönt att säga hej då till det här året. Jag tar med mig en massa lärdomar och börjar nästa med ett nytt blad.

Det känns bra.

Gott nytt skräckår! Hoppas uppföljaren är lika dålig som skräckfilmsuppföljare brukar vara.