Läst klart: Matthew McFarland – Ventrue (Dark Ages, Clan Novel #12)

Då var vi framme vid näst sista delen i den här bokserien som utspelar sig i Vampire the Masquerade – Dark Ages världen. Den här delen handlar om Ventrue-klanen. Inte direkt en av mina favoriter, men inte en av de jag tycker sämst om heller.

Handlingen fortsätter i Livland där olika vampyrer tjafsar med varandra om territorier.

Så vad tyckte jag då?

En helt okej bok. Den var bättre än Toreador och Ravnos som jag var på gränsen till att sluta läsa. Den här tog jag mig ändå igenom, även om den hamnar i bottenskiktet bland de andra böckerna.

Nu i efterhand minns jag inte jättemycket av vad som hände, vilket inte är så bra.

Och karaktärerna?

Huvudpersonen, Jürgen, har varit med som bikaraktär, lite POV-karaktär och ibland antagonist i tidigare böcker, vilket gjorde att man hade en rätt klar bild av honom innan den här boken. Jag kan inte påstå att han var en av dem jag hoppades att jag skulle få läsa om.

Han var inte direkt bättre när han fick en egen bok att älta sig igenom. Väldigt enkelspårig och tråkig karaktär. Bikaraktärerna fick tyvärr inte så mycket utrymme. Han hade en Lasombra-mentor som var där och var mystisk, men annars var det ingen som satte några större spår.

Avslutningsvis då?

En mellandel i serien. Förhoppningsvis är avslutningen riktigt bra.

A24-skräck: Green Room

För ett tag sen hittade jag en lista på internet med skräckfilmer från filmdistributören A24. Jag hade inte sett någon av dem och listan verkade spännande, så nu gav jag mig på den första filmen från listan.

Tekniskt sett inte första filmen, utan snarare en av dem jag tyckte såg mest intressanta ut baserat på omslaget. Livet är för kort för baksidestexter.

Green Room

Det här var en skräckfilm där monstren inte var av den övernaturliga sorten, men det gjorde dem inte mindre läskiga för det, snarare tvärtom. En av scenerna var som tagen direkt från en monsterfilm där en persons arm fastnar genom en springa och bara vrålar. Riktigt obehagligt.

Premissen är annorlunda och intressant.

Filmen följer ett punkband som är desperata efter pengar och tar en spelning i en vitmaktlokal. De råkar se hur ett av de andra banden dödar en kvinna och efter det brakar helvetet lös.

Så vad tyckte jag då?

Det var en riktigt bra och mörk film. Obehaglig och läskig utan töntiga jump scares. Bara en massa stämning och obehag. Precis som jag gillar mina skräckfilmer.

Och karaktärerna?

De var stabila. Alla hade sina små egenheter och små personligheter, även bland monstren. Det gjorde det mer trovärdigt och också mer läskigt. Riktigt grymma skådespelare också. Patrick Stewart är alltid en stjärna.

Avslutningsvis då?

En riktigt bra och läskig film. Se den.

Läst klart: Joe Abercrombie – Last Argument of Kings

Jag läste den här back-to-back med föregångaren Before they are hanged. Det blir så ibland. Vissa böcker behöver läsas tätt inpå. Det är inte första gången jag läst den här bokserien och troligtvis inte sista heller, så jag misstänkte redan att det skulle bli så.

Last Argument of Kings är den avslutande delen i First Law-trilogin.

Så vad tyckte jag då?

Precis som de andra delarna i trilogin så är den här väldigt, väldigt bra. Speciellt eftersom man får avslut på många av handlingsbitarna och svar på frågorna som byggts upp igenom de andra böckerna. Som vem som drar trådarna i bakgrunden, osv.

Det mesta av boken utspelar sig i Aldua, huvudstaden, där de flesta av karaktärerna finner sig nu. Det är lite stridande också, för att det behöver vara det i den avslutande delen, så klart.

Och karaktärerna?

Lika bra som tidigare. Jag gillar Glokta bäst. Hans sarkastiska syn på det mesta ger en extra krydda till böckerna. Sen är Dogman och Logen alltid underhållande också. Jezal har jag aldrig riktigt gillat, men han är väl okej.

Avslutningsvis då?

En perfekt avslutning på trilogin, men det är nog bäst att läsa de andra två delarna först. Ja, och jag skulle rekommendera the Heroes också, men det är bara mitt förslag.

Nu börjar semestern!

Jag tog sen semester i år, men det är inget fel med det, eller, ja, nu verkar ju vädret ha vänt. Men annars så är det skönt att gå på sen semester, tycker jag.

Jag hade en vecka tidigare runt midsommar, men den spenderades med att köra mellan olika veterinärer i norra Norrland, så jag vet inte hur utvilad jag blev. Nu ska det bli tre veckor, där jag får en själv där jag bara ska spela tv-spel och inte göra nått vettigt, sen en vecka i Norge och sen en vecka med lite blandat lokalt slask.

Det kommer bli riktigt najs.

Läst klart: Joe Abercrombie – Before they are hanged

Jag fortsätter mitt nygamla äventyr med Abercrombies First Law-trilogi. En fantastisk bokserie, även om The Heroes fortfarande är hans bästa bok.

Nu är vi framme vid andra delen av trilogin i alla fall.

Så vad tyckte jag då?

Det är en fantastisk fortsättning på serien, med mycket mörk humor, sarkasm och brutala scener. Allt man vill ha i en fantasybok.

Vad jag kom ihåg så tyckte jag att det var segt att följa de karaktärer som färdas västerut, men nu när jag läste om boken så störde jag mig inte lika mycket på det. Det händer saker hela tiden där borta.

Och karaktärerna?

Abercrombies karaktärer är alltid otroligt intressanta att läsa om. Tredimensionella och fyndiga. Inte de snällaste, men vem är det? Logen och Glokta är de jag mest ser fram emot att läsa om, annars är Dogman kul också, mest för att han visar nordmännens brutala perspektiv.

Glokta som desperat försöker hålla den belägrade staden Dagoska är några av höjdpunkterna i boken.

Avslutningsvis då?

En riktigt bra bok, väl värd att läsas.

Läst klart: Terry Pratchett – Night Watch

Det går alltid att lita på Terry Pratchett. Om man vill ha en god bok att läsa är det bara att plocka någon av hans så blir du aldrig besviken.

Night watch är en del i watch-serien som följer Sam Vimes och hans äventyr i den stökiga staden Ankh-Morpork. Boken utspelar sig i Discworld-världen och har en härlig dos humor.

Så vad tyckte jag då?

En riktigt bra bok. Jag sträckläste den på någon dag bara. Handlingen är ruskigt underhållande, med en sådan där trevlig blandning av mörker och humor, som Pratchett är expert på. Boken handlar om Sam Vimes som blir förflyttad i tiden tillsammans med en galen mördare och det är ett intressant perspektiv att läsa om. Speciellt att se en massa karaktärer från serien, fast som mycket yngre versioner, och även att få se hur världen förändrats sedan Guards! Guards!

Och karaktärerna?

Jag tror att det är en fördel att boken är väldigt, väldigt fokuserad på Sam Vimes, för han är en av de roligare karaktärerna att läsa om. Det gör nog den här till en av de bättre i watch-serien. Carcer, mördaren som han jagar, är en riktigt bra antagonist för Vimes. Farligt kompetent och galen.

Det är underhållande att läsa Vimes interagera med sitt yngre jag också.

Avslutningsvis då?

Gillade den här boken skarpt! Kan varmt rekommendera den.

Läst klart: Sarah Roark – Tremere (Dark Ages, Clan Novel #11)

När jag hade läst klart den här boken i den 13 böcker långa Dark Ages serien så blev jag lite förvånad. Den var tydligen skriven av samma person som skrivit den sämsta boken som jag läst i serien. Den om klanen Ravnos.

De hade väldigt olika stil, med tanke på att jag inte ens märkte att det var samma författare, så det var ju bra.

Så vad tyckte jag då?

Den här boken var en helt okej bok, till och med bra på sina ställen. Ingen direkt bladvändare, men vem är det egentligen? Jag skulle placera den lite över medel bland böckerna i den här serien. Definitivt inte en av de sämre, men inte en i det övre skiktet heller.

Den här boken hade en fördel för vi får följa en av mina favoritklaner från rollspelet som serien är baserad på, Tremere. Blodsmagiker och allmänt skumma filurer. Inte särskilt populära bland de andra vampyrerna, men vem är det?

Sen fortsätter handlingen direkt från förra boken, vilket var lite spännande.

Och karaktärerna?

Huvudpersonen var riktigt bra. Jag gillade honom skarpt. Han var inte helt sympatiskt, med tydliga skavanker och en klar ambition. De flesta trampade på honom, men han var klipsk nog för att överleva.

Alla hans lärjungar som han samlar på sig på olika sätt var rätt samma. De flöt lite samman och det var ibland lite svårt att hålla reda på vem som var vem, men det var helt okej. Hans riddarkompis var rolig också. Deras tjafsande var underhållande.

Avslutningsvis då?

En helt okej bok. Du lär inte börja här, om du inte älskar Tremere, och då kan jag varmt rekommendera den.

Läst klart: Niklas Natt och Dag – 1795

Avslutande delen i Bellman Noir-trilogin. Den föregås av 1793 och 1794, otippat nog. Det är lite trist att den är slut. 1793 började jag läsa för två år sedan just för att den verkade vara lättläst och lättsmält, med mörk handling. En bok som gjord för att få igång min läslust under en mörk period i mitt liv, vilket den också lyckades med.

Nu sitter jag här, två år senare och avslutar serien med en här bladvändaren.

Så vad tyckte jag då?

Det är en bra och välskriven bok, som de andra. Även om jag gillade handlingen mer i 1793. Den var heller inte lika mörk som 1794, vilket kanske var bra, för den boken var brutal.

Det mesta var bra utom slutet som kanske inte riktigt var min kopp av te. Jag tycker att det märks att första boken var väl genomtänkt och bara planerad att vara självstående, medan de andra två är lite som Pirates of the Caribbean 2 och 3, det blir lite mycket och de kopplas inte alltid ihop så bra med ettan.

Fast jag gillar de filmerna ändå, precis som de här två böckerna.

Och karaktärerna?

Det är samma karaktärer som i föregående bok, med den halvgalna Emil, lillebror till Sherlock Holmes-liknande Cecil från första boken. Sen är det Mickel som är en aggressiv palt som blivit ärrad av eld sen föregående bok och blivit som nån slags hämnare i natten.

De funkar bra, som i de tidigare böckerna. Det var intressant att få följa skurken från föregående bok, men svaren man fick över hans karaktärs var lite spretiga. Men det kanske var tanken.

Avslutningsvis då?

En stabil bok, men du lär ju inte komma så här långt om du inte gillade de tidigare två böckerna.

Den friaste av dagar

Och även min födelsedag.

Jag har spenderat den med att köra kissekatten till veterinären för återbesök, i spöregnet, och även gått på en promenad med en god vän. Till lunch åt jag smörgåstårta som Flickan gjort åt mig.

Idag var en bra dag.

Lite friare än alla de andra dagarna.

Grattis till mig.

Läst klart: Christopher Buehlman – The Blacktongue Thief

Kommer inte ihåg vart jag hittade den här boken. Tror det var en rekommendation baserat på vad jag tidigare läst, vilket är rimligt.

The Blacktongue Thief är en fantasybok som följer en tjuv som tvingas med på ett episkt äventyr för att rädda en prinsessa. Det låter som klassisk fantasy. Vilket det är, till viss del. Boken blandar in lite mörker också.

Så vad tyckte jag då?

En helt okej fantasybok. Det var lite segt att handlingen inte riktigt fick någon avslutning. Jag vet att det är första delen i en bokserie, men det kändes inte som att de åstadkom någonting. Det var lite förvirrande med de egna säsongerna och datumen som hela tiden nämndes. Jag tänkte att det kanske skulle visa sig vara viktigt för handlingen, men det var det inte.

Jag gillade att man fick följa en tjuv, det är alltid kul. Det påminde lite om Tjuven Althalus av David Eddings. Vilket är positivt.

Sen stör jag mig alltid på när de använder magi för att ta bort konsekvenser för karaktärer. Som att de fejkdör, eller får tillbaka armar och annat dumt. Fy! Du kan inte ha en mörk fantasyvärld och sen ha med sånt larv.

Och karaktärerna?

Huvudpersonen var bra, de andra karaktärerna var lite mer meh. De gjorde inga större intryck och hade inga direkta karaktärsresor, utan var mer som sidekicks till tjuven. Det var flera karaktärer som fick följa med, bara för att dödas omgående. Efter ett tag började jag se en trend och knöt inga större band med de senare karaktärerna.

Att huvudpersonen var så blasé med det mesta som hände i handlingen passar in på en tjuv, men gjorde också att man själv tappade intresset litegrann. Det hade varit najs om han brytt sig lite mer, eller i alla fall började göra det efter ett tag.

Meh.

Avslutningsvis då?

En helt okej fantasybok. Behöver du mer böcker att läsa om tjuvar efter att du betat av den fantastiska The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch, så kan du ge den här en chans. Den är mer klassisk fantasy, skulle jag säga, om det är mer din smak.