Läst klart: Stina Jackson – Silvervägen

Jag läste Jacksons Ödesmark för ett tag sen och tyckte den var bra, så jag köpte Silvervägen också. Det är aldrig fel med lite norrländskt vemod. Även om deckare vanligtvis inte riktigt är min grej.

Silvervägen handlar om en gymnasielärare som varje sommar åker längs Silvervägen om nätterna för att leta efter som dotter som försvann tre år tidigare. Samtidigt flyttar en ung tjej ut till en främmande man mitt ute i skogen tillsammans med sin stökiga mamma.

Så vad tyckte jag då?

Jag tyckte boken var bra. Kort och koncist, precis som Ödemark. Gillade nog den här bättre än Ödemark, faktiskt. Karaktärerna var bättre i den här. Man verkligen led med dem.

Sen tycker jag att det är kul att läsa om miljöer som jag känner igen. Det finns ett stort hål som gymnasieläraren åker till där han står och funderar på allt möjligt. Det påminner starkt om en liknande plats, med snarlikt namn, också där i krokarna längs silvervägen.

Där brukar jag också stå ibland.

Och fundera.

Och karaktärerna?

De var riktigt bra. Jag gillade gymnasieläraren, han var trasig, men driven. Sen var den unga tjejen väldigt relaterbar också. Jag hejade på alla karaktärerna genom hela boken.

Bikaraktärerna var intressanta också. Även de som var åt det mörkare hållet kändes ändå realistiska, med motiv, även om de kanske inte var de bästa alla gångerna.

Men jag tyckte det var ett bra persongalleri.

Avslutningsvis då?

En riktigt bra bok. Jag tyckte den här var bättre än Ödemark, men båda är bra.

Läst klart: A. M. Shine – The Watchers

Kommer inte ihåg vart jag hittade den här boken, men det var väl som rekommendation från Scifi-bokhandeln? Brukar vara därifrån jag hittar mycket gött.

The Watchers handlar om Mina, en ung konstnär som har ont om pengar och därför går med på att köra en gul fågel för att hjälpa en bekant sälja den till en köpare. På vägen pajar hennes bil i en underlig skog där någonting kommer ylande från träden och jagar henne till en mystisk stuga, där flera andra redan är fångade.

Så vad tyckte jag då?

Jag tyckte det var en riktigt bra bok. Skräckig och obehaglig. Den hade en intressant twist typ två tredjedelar in i handlingen som fick mig att sträckläsa resten. Alltid ett gott tecken.

Väktarna är härligt obehagliga och jag gillar hur författaren knyter ihop storyn med irländsk mytologi.

Och karaktärerna?

De var bra, lite osympatiska, men det stämmer väl rätt bra med hur man själv skulle bli om man blev isolerad i en stuga medan ylande varelser väntar på andra sidan väggen. Huvudpersonen funkade bra. Jag diggade henne.

Avslutningsvis då?

En stabil skräckbok som jag varmt kan rekommendera. Klaustrofobisk och bra.

Läst klart: Richard E. Dansky – Lasombra (Clan Novel #6)

Den sjätte delen i den moderna klanserien som utspelar sig i Vampire the Masquerade-världen. Den här gången får vi följa Lasombra-klanen som kan kontrollera skuggor och som inte syns i speglar. Främst följer vi Lucita, som även var huvudpersonen för Lasombra i Dark Ages-serien, som hyrs in för att lönnmörda en ärkebiskop hos Sabbat.

Så vad tyckte jag då?

Den var bra, en av de bättre än så länge i den moderna klanserien. Handlingen känns lite mer sammanhängande i den här serien än den gjorde i Dark Ages-serien, där det mer var löst anknutet till Konstantinopels fall.

Jag gillade intrigerna och att det var ett tydligt mysterium att lösa, och tydliga motiv också. En ärkebiskop ska mördas, vem av de tre är det och vem har hyrt lönnmördaren… och varför? Ärkebiskoparna vill ta över Camarilla-städer och vinna ära för att stärka sina positioner, vilket gör att de måste sätta sig i fara för lönnmördaren. Enkelt och spännande.

Och karaktärerna?

De är bra. Lucita är underhållande och rå huvudperson. Sen var det kul att läsa hur the Hound hatar sitt uppdrag att försöka skydda ärkebiskoparna från att dödas. Hans bitterhet är mycket underhållande.

Sen intrigerna mellan biskoparna är bra också.

Avslutningsvis då?

En bra bok i serien, kan varmt rekommendera den.

Läst klart: Jeff Mariotte – Supernatural, Witch’s Canyon

Jag har spenderat den senaste veckan sjuk och har bland annat roat mig genom att läsa nästa del i Supernatural-serien. Helt perfekt för någon som är djupt inne i feberdimmorna. Även om jag kan tycka det är lite underligt att framsidan på boken visar en öken när det i själva verket är snö i boken. Aja.

Witch’s Canyon utspelar sig på vintern i ett litet samhälle vid Grand Canyon, där det var 40e år sker en massa underliga dödsfall. Vilket lockar dit Sam och Dean som dras in i förbannelsen.

Så vad tyckte jag då?

Jag gillade den här boken! Den hade rätt nivå av humor blandat med skräck. Gillade mysteriet som nystades upp bit för bit. Sen funkade det rätt bra med en obehaglig antagonist, som vi fick alldeles lagom med bakgrundsbeskrivning till.

Och karaktärerna?

Sam och Dean är alltid bra. Bikaraktärerna var helt okej. Några lyste mer än andra, som den gamla gubben som varit med de två tidigare gångerna som förbannelsen skett. Han var härligt butter och människofientlig.

Avslutningsvis då?

En stabil Supernatural-bok. Om du gillar serien så kan jag rekommendera den, du behöver inte ha läst föregångaren, Nevermore, för att hänga med i den här. Men det hjälper nog att ha sett lite av tv-serien.

Att hantera prestationsångest

Eller vad man nu ska kalla det.

Det här jag skriver, visst kan det inte anses vara bra, va? Visst är det egentligen dåligt? Speciellt när man arbetar på ett evighetslångt bokmanus så känns stora delar helt värdelösa och kassa. Och då vill man bara ge upp.

Men det är någonting som jag lärde mig att hantera när jag skrev ihop med senaste bokmanus. Eller, inte under det skrivandet, men så här i efterhand så har det som satt sig. Alltså, ett lugn när jag skriver på mitt första utkast, en slags ro som jag inte riktigt vågat lita på förut.

Att det är okej att stora delar av första utkastet är skit. Jag ordnar det där sen, kolla bara på förra manuset. Va? Kommer du ihåg hur orolig du var för innehållet? Hur du tvivlade på om någon någonsin skulle vilja ge ut det? Att det inte var bra nog.

Men det blev det ju.

Till slut.

Det har jag tagit med mig, utan att jag riktigt märkt det, men det har jag. Det sitter här inne, alldeles innanför bröstkorgen och bultar kallt. Ett lugn.

Så nu när jag skriver så ignorerar jag långa partier som jag redan direkt känner inte funkar, eller karaktäriseringar som bara faller platt. Det spelar ingen roll. Jag kommer ändå stryka hälften av allt det här sen. Nu vill jag bara få ner den grova stencilen så jag kan ta mig vidare och börja redigera boken på riktigt.

Då kan prestationsångesten få komma tillbaka.

När jag behöver den.

Läst klart: T. Kingfisher – The Twisted Ones

Jag hade aldrig hört talas om Kingfisher innan jag fick den här boken rekommenderad (tror det var genom scifi-bokhandeln), så det fanns inga förutfattade meningar. Jag visste bara att det var en skräckis.

The Twisted Ones handlar om Mouse, en 30-ish redaktör, som flyttar in i sin farmors gamla hus för att röja upp efter att hon gått bort. Tillsammans med det underliga kollektivet som bor i närheten så börjar hon undersöka underliga saker som kommer smygande om natten. Plus att hon hittar en gammal dagbok från sin styv-farfar, som pratar om De Förvridna och annat skumt.

Så vad tyckte jag då?

En riktigt bra bok! Språket var väldigt lättläst och hade bra flyt i sig. Gillade särskilt humorn som genomsyrade hela handlingen. Det kanske blev lite mycket skojfriskt under vissa av de läskiga bitarna, men jag tyckte ändå skräcken kom fram bra. Det var en rätt mörk och obehaglig bok, trots alla skratt.

Gillade världsbyggandet också. Det kändes som att man som läsare bara fick lite försiktigt doppa sin tå i mörkret, men att det fanns en hel värld som väntade där på att få äta upp en.

Och karaktärerna?

Mouse, huvudpersonen, fungerade bra. Hon hade en härligt sarkastisk ton i sina tankar, vilket jag alltid uppskattar. Sen var Bongo, hennes hund, bokens äkta hjälte. Han var härligt korkad.

Sidokaraktärerna var grymma, speciellt Foxy, den halvbittra gamla grannen som bor i kollektivet. De andra i kollektivet var bra också, de gav lite färg och humor till handlingen.

Avslutningsvis då?

En riktigt bra skräckbok. Kan varmt rekommendera den och kommer kolla upp fler böcker av Kingfisher.

Läst klart: Terry Pratchett – Snuff

Nu kom det en tår i ögat. Det här är nämligen den sista delen i Sam Vimes böckerna av Terry Pratchett. Snuff. Efter den här blir det inga fler, men så är det med det mesta. Om det inte tar slut någon gång, hur värt skulle den femhundrade boken om Vimes vara?

Den sista delen i serien följer Vimes när han försöker ta semester på sin frus landställe, men i vanlig ordning gräver upp ett brutalt brott som pågår alldeles under hans fötter.

Så vad tyckte jag då?

Den här boken var bra. Det är klart att den var det, det är ju en Pratchett bok om Vimes! Men det var någonting… off, med den. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Språket var inte riktigt lika porlande som det brukar vara. Så jag googlade och noterade att den här boken skrevs efter att Pratchett börjat bli riktigt sjuk.

Och då är det inte så konstigt att det inte är riktigt samma flyt som det brukar vara.

Det är inte på något sätt en dålig bok, men inte lika mycket av ett mästerverk som resten av serien.

Och karaktärerna?

Sam Vimes är alltid underhållande och hans butler är riktigt rolig i den här. Det uppskattades att han fick lite mer fokus i den här boken. Men eftersom boken utspelar sig på landet med bara Vimes så får vi knappt följa någon av de andra väktarna, vilket var lite tråkigt. Vimes är bra, men det hade varit roligt med fler bikaraktärer som irrar omkring.

Avslutningsvis då?

En bra bok i Discworld-världen. Inte den bästa av Vimes-böckerna, men den kan stå rakryggad bland de andra. Det gör mig bara lite sorgsen att det här är den sista av dem…

Läskig valborg 2023

Det känns ändå som ett coolt upplägg att använda i en skräckhistoria. Valborg. Eller någonting åt det hållet. En högtid fylld med eld, tiokronorskaffe och mörker.

Kanske en novell?

Aja. Jag kommer nog på någonting.

Inte för att jag ska göra någonting speciellt den här högtiden. Jag brukade gå och titta på brasan med min syrra back in the days, men det var ett tag sen nu. Jag kanske får göra upp en egen liten eld och titta? Såg på Instagram att min kommun lagt ut en lista över brasorna som fått pyromantillstånd. Kanske skulle man orka släpa sig dit?

Vi får se.

Annars gör jag nog ingenting speciellt. Kanske bara sitter hemma och tänker på aska i mörkret.

Trevlig valborg!

Läst klart: Terry Pratchett – Sourcery

Det här är en av de äldre böckerna i Discworld-serien. Inte för att det är fel, men det märks att det är en av de äldre. Handlingen är inte lika finslipad som de flesta av böckerna och vi hamnar på långa sidospår. Men det är lugnt när det är en bok skriven av Terry Pratchett, de är alla fantastiska på olika sätt.

Sourcery handlar om Rincewind, den mest misslyckade trollkarlen i hela världen och hur han försöker fly ifrån magikriget som börjat efter att den första sorcerern på väldigt länge dyker upp och suger in magi i världen… och andra, mörkare saker som lockas dit.

Så vad tyckte jag då?

Det var en stabil Pratchett-bok, för att vara en av de äldre. Lite mycket sidoäventyr, medan huvudhandlingen fick ligga och skvalpa i bakgrunden, men det är okej när boken är så välskriven.

Och karaktärerna?

Rincewind är alltid kul. Den här gången får han en sidekick i form av Cohen Barbarens dotter, som bara vill vara en hårfrisörska, men som på grund av sitt arv dras mer till att stjäla saker och vara en barbar. Underhållande!

Hade gärna sett mer av skurken. Han är knappt med och glöms bort stora delar av boken, men när han är med så är han riktigt, riktigt bra.

Avslutningsvis då?

En bra bok, men bara okej i Discworld-serien. Börja med de andra, sen kan du köra den här.

Gherbod Fleming – Ventrue (Clan Novel #5)

Vi fortsätter klansagan som utspelar sig i Vampire the masquerade-världen. Hurra! Jag kan inte komma på någonting roligare.

Den här boken får vi följa flera vampyrer, främst de som tillhör klanen Ventrue, när de försöker hantera anfallet av Sabbat-kulten som påbörjades i de tidigare böckerna.

Så vad tyckte jag då?

Det var en helt okej bok, men kändes mycket som en mellanbok. Det var inget tydligt start och slut på handlingen utan den mest bara tog över bollen från de tidigare böckerna och släppte den helt plötsligt. Det var inte jättemycket som hände. Fast intrigerna var bra, alltid någonting.

Sen älskar jag ju världen också.

Och karaktärerna?

Karaktärerna var bra. Jan, som är typ huvudpersonen, fungerade bra som en utomstående vampyr som var där och försökte styra upp kaoset. Han kändes pragmatiskt och hade en ganska mörk hemlighet. Inte för att det hände så mycket med den hemligheten.

Prinsen och hans barn var också bra, men fick inte så mycket utrymme. Det hände liksom inte så mycket som gjorde att jag brydde mig särskilt när vi kom fram till slutet av deras handling.

Men de var intressanta att läsa om.

Avslutningsvis då?

En helt okej mellanbok. Bättre än Gangrel. Ska bli spännande att se vad som händer i nästa.