Nu kommer påskkärringarna och tar dig.
Det är inte särskilt långt till valborgs heller. Hur trevligt som helst. Men nu är det påsk och då ska jag äta god mat, som jag själv inte har lagat. Det kommer bli ägg, det kommer bli sill och annat roligt.
Jag kommer också gömma påskägg, därför att det är tradition! Oklart vad påsken handlar om egentligen, men för mig handlar den om gulklädda häxor, godis och god mat. Jag behöver inte så mycket mer.
Det är det.
Hans tavlor visar en magisk värld olik allt annat. Den kittlar min fantasi. Jag vill in i hans värld, fylld med älvor, troll och mörka skogar.
Det finns ingenting riktigt som hans stil, ändå är den så distinkt. Så magisk.
Jag skulle vilja se någon av hans tavlor på riktigt någon gång. Måste kolla vilka som finns.
Jag såg hans tavlor för första gången när jag bara var något år gammal i Tomtar och troll boken. Den satte sina spår.
Min favorit är nog flickan vid tjärnen. Den är helt otroligt mystisk.
Eller den med trollet som bär på en säck. Det är så här jag föreställer mig trollen, som magiska varelser, nästan som en del av skogen själv.
Klassikerna, jag vet. Men de är det av en anledning.
Även om trollen var stora, dumma och klumpiga i sagorna, var det inte den bilden jag fick av dem i tavlorna. Nej. Där är de levande, mänskliga, mystiska varelser fyllda av magi.
Enligt mig då.
Jag har genom åren publicerat en mängd noveller i olika sammanhang. Vissa har publicerats i antologier eller tidningar, andra på hemsidor, som e-böcker och några i novelltävlingar. Jag tänkte gräva lite i den spretiga utgivning som jag har och rangordna mina noveller helt subjektivt efter min egen personliga smak.
Jag tänkte också prata lite övergripande om varje novell.
Av mina publicerade noveller är det nog den jag tycker minst om, även om jag tycker den är bra för vad den är. Den publicerades dels på min hemsida 2011 när jag fick mitt första bokkontrakt så folk kunde läsa någonting innan Skuggvakt kom ut, men också på en hemsida som hette Skräckvåg.
Den är sjukt obehaglig, vilket den lyckas bra, men är egentligen inte så mycket mer än en obehaglig skräcknovell.
Den här novellen skrev jag samtidigt som Stockholm Brinner. Båda under 2009 när jag jobbade på en spelbutik i Sickla och hatade mitt liv. Om jag minns rätt så är den rätt spretig, det tar ett tag innan skräcken börjar, men den funkar. Det är ett intressant koncept i grunden.
Både den här och Stockholm Brinner var mer till för att bygga vidare på världen som jag skapat i Skuggvakt. På det sättet funkar den bra.
Stockholm brinner (går inte längre att läsa)
En novell som jag publicerade på Kapitel1 en gång i tiden. Då jag slarvade bort lösenordet kunde jag aldrig ta bort den. Verkar dock inte finnas kvar längre. Här ville jag pröva en helt ny miljö, med mörka, tveksamma karaktärer. Jag tyckte det var intressant att skriva om.
Skräcken är väl meh, vad jag kan minnas. Referensen i slutet hos vem de har hamnat lär ju ha blivit rätt daterat också, men, men.
Under vattnet smeker vinden (slutsåld)
Om jag minns rätt så blev jag tillfrågad om jag ville vara med i en erotisk novellsamling och så klart ville jag vara det. Varför inte? Jag skulle säga att den är en bra skräcknovell och erotisk novell på samma gång. Det bör alltid vara en fin blandning mellan det dåliga och det bra.
Den utspelar sig på Hultsfredsfestivalen för att det är en kär plats där jag spenderat många trevliga stunder.
Den här novellen tycker jag väldigt bra om. Jag spelade med upplägget att man alltid ska försöka vara sig själv, vilket kanske inte alltid är det bästa. Vissa människor, djupt där nere i botten, är rätt pissiga människor. Så jag lekte runt lite med det och tyckte att jag fick till någonting som var både skrämmande och vackert på samma gång, vilket är när jag är bäst, enligt mig själv.
Jag blev också kallad pk-maffia av en läsare på grund av den här novellen, vilket jag tyckte var lite roligt. Om inte nån blir provocerad av det du skriver, har det du skrivit då varit värt att sättas på papper?
Jag antar att den här novellen också faller in under min pk-maffia-trilogi. Eller inte, jag har blivit kallad värre saker. Mest var jag intresserad av upplägget med förbjuden, trasig kärlek. Det mörka och smutsiga, som är vackert på ett älvlikt sätt, fast farligt och skräckinjagande på samma gång. Det sexuella i att vara rädd.
Att göra en gammal tant till huvudpersonen kändes bara naturligt med det konceptet. Slutresultatet blev bra, tycker jag.
Kallbrand (går inte längre att läsa)
En scifi-novell. Den utspelar sig i Stockholm efter en onämnd katastrof. Jag tyckte det skulle vara intressant att se hur människor som hittar gamla bilder och tidningar och annat sånt från vår tid, men utan kontexten av orden att förstå vad de avbildar.
Resultatet blev en mörk dystopi där Foppa dyrkas som en gud.
Den här novellen kom jag på andraplats i Skrivas fantastiknovelltävling 2012 med. Det kändes otroligt bra, så otroligt bra, mindes jag. Det var precis vad jag behövde under den perioden. En bekräftelse på mitt skrivande.
Upplägget är egentligen rätt enkelt, men det kanske är därför som det funkar. En person börjar prata med någonting i sin torktumlare, någonting som pratar med post-it lappar på anslagstavlan i porten.
Jag hade från början tänkt döpa den till torktumlaren eller tvättmaskinen, tror jag. Som tur var föreslog Flickan den titeln som den fick istället. Annars hade det nog bara blivit en tredjeplats.
Det hade lika gärna kunnat vara den här som blev min favorit. Både När hundvalpar dör och Den hänga mannen är likvärdiga. Om någonting från mig överlever efter att jag dör så önskar jag att det är de här två novellerna.
När hundvalpar dör är en sjuk, sjuk novell. Det är därför den är så bra. Jag skrev en steampunk novell, men den är nog snarare en skräcknovell i ett steampunkskal. Den öppnar på det absolut mörkaste sättet med huvudpersonen, för att sedan ta med läsaren på en resa för att förstå varför den inte ska hata huvudpersonen.
Bra jobbat, jag.
Den här novellen är helt en nära familjemedlems fel. Den läste en fantasybok och undrade varför ett helt kapitel var dedikerad till huvudpersonens menstruation, som från ingenstans. Då ville jag skriva en fantasynovell som handlade om mens.
Och det är därifrån den här novellen kommer.
Den vann Skrivas fantastiknovelltävling 2013 bland hundratals andra bidrag. Den är vacker, skör och helt jävla skräckinjagande. Mums!
Ett av mina absoluta favoritspel är Vampire – Bloodlines. Det är ett buggat, trasigt spel så uppsvullet med ambition att det nästan exploderar.
Det är det sista spelet från nedlagda spelstudion Troika games. Arcanum, Temple of elemental evil och så klart Vampire – Bloodlines också. Alla deras spel var massiva mästerverk, som alla led av många buggar.
Men det finns inga spel som deras spel, inte ens idag med alla indiespel som släpps. Deras spel är glimrande ädelstenar bland ett hav av skit.
Bloodlines kändes som att gå in i en verklig plats, med genuina karaktärer och som att du hade riktig valfrihet. Inte ond eller god, utan ond eller mindre ond.
Nu har Paradox Studios annonserat att det kommer komma en uppföljare. Det är helt otroligt. Jag kan knappt bärga mig! Trodde aldrig den här dagen skulle komma. Känns som en underbar dröm.
Det är inte 1 april än, va?
Av bilderna att döma ser det ut att vara i samma stuk som ettan. De ska tydligen också ha samma person som skrev handlingen. Ja, tack.
Det låter väl klyschigt men ibland är det svårt att hitta tid för skrivandet.
Eller hur? På något sätt ska det gå att pussla ihop sin hobby med plugg/arbete, ett fungerande socialt liv, matlagning, träning, familj, katt, städning, diskning och tevespel. Hur? Ibland känns det som ett omöjligt projekt att få ihop allting.
Det handlar väl i slutändan om att prioritera. Det finns inte mer än den tiden som finns tillgänglig, så någonting måste ryka. Nuförtiden prioriterar jag ner skrivandet rätt mycket. Det har fått hamna på sparlåga.
Ibland får jag ett ryck och skriver klart ett manus, men det brukar inte bli mer än så. Någonting mer som tynger ner en digital byrålåda och samlar elektroniskt damm. Fast det får mig att må bra, egentligen. Jag gillar att skriva.
Om jag skulle ha gjort det här för att bli framgångsrik eller för att jag gillar allt det andra fluffet runt att vara författare så skulle jag ha slutat för längesen. Jag gillar bara att skriva. Därför fortsätter jag, även om det inte är på samma skala längre. Det får mig att må bra att sitta själv och hitta på historier.
Så jag försöker ibland, när det finns tid över.
Och det är väl egentligen det enda sättet jag känner till som kan funka.
Jag har tidigare läst the Road av honom. Den tyckte jag var riktigt bra. En postapokalyptisk, extremt mörk bok. No country for old men var lite samma stuk fast i nutid. Jag hade sett filmen innan så jag hade ett hum om vad jag skulle förvänta mig.
Så vad tyckte jag?
Cormac har ett väldigt speciellt sätt att skriva på. Han använder sig inte av talstreck eller några andra tecken för att visa när det är dialog. Den bara dyker upp mitt i texten, vilket är lite jobbigt att följa i början, men man vänjer sig efter ett tag.
Hans språk är så bra att det inte är svårt att hänga med vem som säger vad, oftast.
Karaktärerna då?
Välskrivna och intressanta. Jag fick en rätt bra bild över vilka de var och hur de tänkte. De flesta av dem gör dåliga val, men jag är med på varför.
Avslutningsvis då?
En klassiker. Läs den.
Charles Stross Laundry-serie är riktigt bra. Den handlar om en uttråkad tjänsteman som arbetar på en brittisk myndighet som hanterar lovecraftianska hot. Det är mycket byråkrati och mycket torr humor. Jag gillar den.
Det här är femte delen i serien.
Så vad tyckte jag?
Början var seg och det var ett tag sedan jag läste de tidigare bitarna så mycket var lite förvirrande, men så har det varit med de andra delarna också. Så jag kämpade vidare och efter halva boken så kan jag inte lägga ifrån mig den längre.
Riktigt bra, även om jag personligen gillade andra delen bäst.
Karaktärerna då?
Samma som tidigare. De är levande och verkliga, om ett par av dem har lite likartat sätt att prata och tänka. Mycket samma humor, men den är rolig så det är okej.
De uråldriga vampyrerna som dyker upp är intressanta att läsa om. Det är också kul att Bobs ex dyker upp igen.
Avslutningsvis då?
Eftersom det här är del 5 så lär du inte börja här. Men jag kan rekommendera hela serien om du gillar scifi, lovecraftiansk skräck och lite brittisk humor.
